Ni kanske har hört det redan, jag såg att de skrev om det på DNs websida, att en helikopter med 18 personer ombord störtade ute till havs utanför St. John’s. En person hittades vid liv, och en som var död. Resten saknas fortfarande. Det är det enda alla pratar om här just nu.
Det är nästan svårt att beskriva, men när man bor mitt i nordatlanten som vi gör så finns alltid havet där i bakhuvudet. Oftast är det med bra känslor, för det är så offantligt vackert. Men man vet alltid att mot havet har man ingen chans. Inte ens om man druttade i från land på sommaren. Än mindre förstås om man kraschar in i havet 60 km utanför kusten, när det är nästan 10 minusgrader, vindbyar på 20 sekundmeter och vågor på nästan 5 meter.
Alla hade överlevnadsdräkter på sig, utan dom skulle man inte klara sig mer än 5-10 minuter. Med dessa dräkter kan man klara sig 24 timmar. Men vilka timmar!! Helt ensam på öppna havet, på vintern, i mörkret.
Vi har kompisar som jobbar som ingenjörer på oljeplattformarna, och de flyger ut till jobbet med precis samma helikopter. De är förstås jättechockade. Och det är så svårt att sluta tänka på de stackars männsikorna som är där ute, och framförallt deras familjer här hemma som slits mellan hopp och förtvivlan.
Havet är så stort.
